Justitiekansler Göran Lambertz uttaler sig om annat än Palmemordet utan att göra research först. Här är ett exempel från Aftonbladet, 8.1.09.

Ulf Åsgård skriver:

Nu får det vara nog, Göran Lambertz

Opåkallat har justitiekanslern, Lambertz, ägnat helgerna åt att skriva en resonerande artikel för Aftonbladet . Innan han blev JK antar jag att han tog del av den massmediala beskrivningen av Quick och lyssnade på skvallret i juridiska kretsar. Efter att han blev JK fick han småningom ta del av stora delar av förundersökningarna och domarna i Quickmålen. Efter någon dryg veckas arbete drog han slutsatsen att domarna var ovanligt välgrundade och välformulerade. Nu, efter en del oväntade kalamiteter, är han beredd att finna argument mot att Quick skulle vara skyldig och därvid nämner han sådana självklarheter som att det i några fall finns andra troliga gärningsmän, att Quicks tidigare berättelser i flera avseenden är felaktiga och att Quick, bland annat genom media, skaffat sig tillräcklig information så att han kunnat framstå som skyldig.

Hur får Lambertz ihop detta? Jo, han lutar sig än en gång mot domarna. Enhälliga domar är hans främsta argument och i tillägg menar han att bevisningen i flera fall framstår som överväldigande. Därutöver hänvisar han till Quicks kända kapacitet att tillfoga andra skada. Och sedan vältrar han sig omsorgsfullt i försvar för poliser, åklagare, advokater och domare, som han menar gjort vad de ska.

I ett grumligt resonemang menar han dessutom att jag och andra kanske gjort oss skyldiga till svart-vittänkande när vi, långt innan Quick tagit tillbaka sina bekännelser, menat att han faktiskt mer framstår som seriebekännare än seriemördare.

I tillägg menar han, i någon sorts medelproportionalens synpunkt, att det nog kan vara så att Quick är såväl skyldig som oskyldig.

Om all denna JK:s lappri vill jag framföra följande enkla sakförhållanden. Jag har ägnat mycken tid sedan hösten 1995 åt att analysera olika aspekter av de fall Quick senare dömts för. Jag har läst alla de tiotusentals sidor som utgör förundersökningar och domar i de fallen. Jag är en erfaren brottsanalytiker, jag vet en del om seriemördare och singelmördare; av det senare slaget har jag samtalat timtals med hundratals. Jag har inte haft en förutfattad mening om Quicks skuld eller oskuld.

Quick framstår inte som en klassisk seriemördare, varken ur akademisk eller praktisk synvinkel. Domarna mot honom är ofta illa formulerade, fyllda av faktafel och i sin hänvisning till att han dömts tidigare – formidabelt juridiskt orimliga. Påståendet från Lambertz och andra att Quick skulle ha exklusiva kunskaper är alldeles fel – det finns inga sådana omständigheter. En jämförande läsning av förundersökningarna och domarna visar mestadels att domstolens ledamöter inte fått ta del av det Quick uppgett i förhör. Det avslöjar vilseledande maner från åklagarens sida.

Lambertz inbillar sig att jag och andra tror att en konspiration kan ligga bakom allt detta. Så inbilsk är inte jag. Det kan helt simpelt röra sig om förväntans skickelser – sådant som var och en av oss kan drabbas av om vi inte ser till de alternativa förklaringarna till det vi ser framför våra ögon.

Lambertz menar att jag och andra kan ha en tro om Quicks brist på skuld. På den punkten får det sist och slutligen vara nog! Mina yttringar baseras inte på tro utan på tusentals timmar av läsning av dokumenten, läsning av den internationella akademiska litteraturen om relevanta förhållanden samt praktisk erfarenhet. Det är den avgörande skillnaden mellan mitt analytiska slutresultat och Lambertz velande baserat på rudimentära kunskaper i alla avseenden.

Ulf Åsgård, Med dr, psykiater