Søren Gosvig: Palmemordets störste konspirations-galning
Søren Gosvig Olesen är lektor i filosofi vid Københavns Universitet.
I en artikel i den danska tidningen för ‘intellektuella’, Information (11. juli 2020) citerar han Lars Borgnäs för bl.a. följande skarpt vinklade, konspirations-teori:
”Borgnäs’ hypotes är, at hon [Lisbeth Palme, PS] kan ha blivit satt överför, vad han ser som et omöjligt val. Om hon berättade, vad som verkligen hade hänt, kunde följderna bliva ännu värre, än om mordet blev klarat upp.
Fram för sanningen kan hon ha föredragit sin egen integritet.
Ja, icke bare sin egen, men och så Olof Palmes, Socialdemokratins och hele det svenske samhälles integritet.”
Dumhetens uppsamlingsheat?
Skal man förstå lektorn offrade Lisbeth Palme sig för ”…hele det svenske samfunds integritet.”
Lisbeth Palme var Sveriges svar på ’Jesus på korset’!
Bra för Gosvig, att han icke är teolog, ty då var han nog blivit en sak för såväl domprost och sedan biskop.
Begrepps-realismen går amok och förhindrar varje filosofisk-intellektuell insikt.
Lisbeth Palmes make hade rent faktisk blivet mördat, och då skulle hon enbart vara upptagen av ”det svenske samhälles integritet”?
Vad händer med lektor Olesen?
Svar: Han drabbas av den samme svaghet, som manga andre akademiker.
Dem tror, att när något finns på tryck, då är det och så sant. I alla fall om orden kommer från en person med en fin titel som till exempel ”författare” och ”expert i Palmemordet” och heter Lars Borgnäs.
Lektor Gosvigs kvinnoförakt
Men Søren Gosvig är ännu värre. Hans argumentation har och så ett obehagligt kvinnoförakt vänd emot Lisbeth Palme:
”Motsatt andre vittnen har hon aldrig villat deltaga i någon rekonstruktion på gärningsstället. På mordnatten nekar hon att la det skottsår, hon själv fick, undersöka och fotografera av rättsmedicinare.”
Beträffande rekonstruktionen:
Lisbeth Palme hade god grund till at frukta, att hennes olycka skulle bli vanlig tidnings-underhållning:
’TUSINDER AV NYFIKNA SÅG EN GRÅTANDE LISBETH VID REKONSTRUKTIONEN PÅ SVEAVÄGEN!’
Lisbeth var faktisk – motsatt Olof Palme – en mycket privat person.
Beträffande skottsåret: [1]
”Fru Palme drog upp sin blus. På ryggen fanns en sårkanal, ca. 2-3 mm djup, tvärs över båda skulderbladen. Ytterligare samtal orkade fru Palme inte med.”
Til orientering: Lisbeth hade just förlorat sin maka. Hon hade set honom ligge på trottoaren med blodet silande ut af näsa och mun. Därför var hon i chock. Och därför ville hon hem til sonen Mårten. Tänk, att det finns folk, som inte fatter dette!
Vad är fel med sjuksysterns beskrivning till poliskommissarie Lars Christiansson? Vad skulle en ’rättsmedicinare’ kunde tillägga?
Rättsmedicinaren den aktuelle natten var norske Kari Ormstad, men hon var upptagen av at obducera Olof Palme. Varför måste hon lämna detta arbete for at ta ett fotografi av ett två mindre sår på det yttersta av varje sitt skulderblad?
Vidare från Lars Christianssons notat från mordnatten:
”Försök gjordes av mig att få ytterligare information om hur de gått, ev. kulbana och bättre signalement. Fru Palme var mycket chockad och kunde inte för stunden lämna fler upplysningar.”
Hans Holmérs fina titel
Hans Holmér var tidigare länspolismäster i Stockholm, och så en fin titel.
Därför kan han och så användas av den mycket pratande ’filosof’ Gosvig, som citerar honom som ett sannhetsvittne (sic!):
”När sanningen om mordet kommer fram, vil Sverige bliva skakat i sin grundvall!”.
I Ulf Åsgårds kök:
När undertecknade Paul Smith i 2011 satt i profilexperten och psykiatrikern Ulf Åsgårds kök i Stockholm, talade vi isär om, hur man utvecklade psykologiske gerningsmanna-profil.
Jag fick och så tid till att berätta:
”Jag har en gång sitt tvärs ovanför Hans Holmér vid en större middag arrangerat av Husets Förlag i Århus.
Och det är icke därför, att jag vill gå in på ditt yrkesområde, men min uppfattning var, at han drabbades av en narcissistisk personlighetsstörning.”
Ulf Åsgård: ”Där träffade du huvudet på spiken, Paul!”.
[1] Jmf. poliskommissarie Lars Christianssons notat från hospitalet, Protokol I, Rikskriminalpolisen, 1987, p. 22-23.